Hungrig och törstig...på livet, kexen, shotsen, solen och framförallt lyckan.

Jag förstår inte hur jag kan ha sån otur. I allting som passerar min väg nu förtiden. Jag förstår inte. Så fort jag bygger upp mitt korthus kommer det en avskyvärd vind som får den att falla till marken... Så jag började fundera. Har någon någonsin klarat av att bygga ett jätte stort korthus? När jag tänker efter så har jag aldrig sett ett live. (Jag har heller aldrig sett en miljon kronor, men jag vet ju att det existerar?) Jag kanske helt enkelt tagit mig an för stora projekt den senaste tiden. Siktat alldeles för högt. Det är svårt att bygga något som ska vara 5 meter högt när man själv knappt når upp till 180cm på tår.

Jag förstår inte. Senast på Martha Stewart så sa de att man ska sikta högt. Jag hade lust att kasta något hårt på henne så hon förstår hur svårt det är när man får börja om från noll hela tiden. Bara ordet ''hela tiden'' suger musten ur mig. Jag vet att allting ligger hos mig. Det är jag som gör en höna av en fjäder. Men sån är jag. Jag ser bara JAAA JAA JAAAAAAAAAAAAAA istället för ''vi får se tids nog''.

Nu kan ingenting blir värre, det är i alla fall en sak som är säkert... När vi har kommit hem från Marbella är det säkert sommar här hemma. Det skulle sitta fint. Sommar.